Nu går det bra igen

Nu börjar man se hur oppositionens stora övertag planar ut. Det var så klart väntat, folkets missnöje skiftar som aprilväder och fungerar snarare som en indikator för vindarna vid mätningstillfället än någon profetia för valutgången 2010. När Socialdemokraternas brist på politik blir mer tydlig och människor har släppt alla “skandaler” kommer det återigen handla om vilken sida som faktiskt är det bättre alternativet för Sverige.

Mindre uppmärksammat, för mig märkligt, är att Sverige klättrat enormt i välståndsligan det senaste året. Från fjortonde till nionde plats. Nu behöver visserligen inte det här ha så mycket med Alliansens politik att göra, särskilt med tanke på att 2006 års siffror har korrigerats och flyttar upp Sverige flera steg för det året. Andra länder kan också ha sjunkit, och skillnaderna kan vara marginella då det redan är väldigt tight mellan placeringarna.

Oavsett vad är det en välkommen nyhet, för det ger ett positivt intryck - vi får det bättre och bättre! Och bättre ska det bli. Förhoppningsvis gjorde The Guide to Reform Anders Borg mer reformsugen.

“Länder med ambitiösa reformprogram kan däremot komma långt, vilket främst visas av Irland. För Sverige blir frågan om regeringens ansträngningar på bred front för att höja sysselsättningen ska ge tydligt utslag under kommande år. En sådan effekt kan finnas redan i de förbättrade siffrorna för 2007.“

Märkligast är, som artikeln konstaterar, att Anders Borg inte utnyttjar detta gyllene tillfälle att visa att Sverige går starkt framåt. Regeringens kommunikation med folket har aldrig varit något vidare, men nu får det väl ändå vara dags att prata med väljarna.

 

McCain: The Myth of a Maverick

Med Romney ur leken kan man med stor säkerhet säga att McCain är klar som republikanernas presidentkandidat. Parallellt med valframgångarna har hyllningarna fullkomligen regnat över ‘The Maverick’, och då är det viktigt att belysa baksidan av en eventuell fortsättning på den republikanska eran i Vita Huset.

Matt Welch (Reason Magazine) kom i höstas ut med en ny bok, McCain: The Myth of a Maverick. I boken diskuteras hur McCain tagit allmänheten med storm, men att den så idealiserade bilden på många sätt inte stämmer överens med verkligheten. Hoppfulla liberaler tror sig se en man som förenar de demokratiska och republikanska frihetsidealen, de sociala och de ekonomiska, som tidigare så ofta saknats hos presidentkandidater.

I verkligheten, menar Welch, är McCain en man med svag ideologisk förankring, som gärna offrar den individuella friheten för “the greater good”, som i det här fallet är Amerika. Han hyser en enorm kärlek för nationen, för USA:s roll som supermakt och världspolis, och gör det utan att se några problem i den hållningen. Genomgående är att individen är underställd nationen. Om Irak sa han, “vi kan stanna där 100 år till, vad spelar det för roll?”.

Hans syn på statens roll är allt annat än den begränsade och underordnade, snarare är det staten som ska lösa alla våra problem, oavsett om det sker på individens bekostnad. Han identifierar problem överallt, och vill med hjälp av den goda staten råda bot på samhällets onda krafter. Och det kan man göra hur som helst, det kan röra sig om obligatoriska drogtester inom sporten - och varför inte införa tester i skolan på samma gång. Ultimate Fighting ska förbjudas, för det är skadligt. Storföretagens makt måste inskränkas, osv.

Viktigast är säkerligen utrikespolitiken. Idén om att USA representerar godheten, mycket i linje med George W. Bush, som med styrka ska upprätthålla ordningen i världen. Om hans omdömde är lika svagt där som i fråga om “inrikesproblemen” kan vi ha stora problem att vänta.

USA som supermakt är självfallet ett faktum, och att dess militära ingripanden ofta är nödvändiga och leder till större stabilitet, men att som McCain okritiskt se det som en god kraft som behövs för att hålla ordning i världen kan ge stora bakslag, särskilt då filosofin “målen helgar medlen” råder.

En balans mellan medborgerliga rättig- och friheter och säkerhetspolitiska åtaganden måste råda, och risken för att den förra offras för den senare är tyvärr stor med McCain som president. Samtidigt är jag dock ganska optimistisk, han förblir för mig det bättre alternativet, både på utrikes- och inrikesarenorna. Det gäller bara att McCain inte får allt för stort spelrum för att bekämpa vad han personligen anser vara av ondo.

Se även:

Matt Welch diskuterar sin bok på Cato Institute

Matt Welch: Be Afraid of President McCain 

Nerikes Allehanda: Presidentvalets segrare i Sverige

 

The Guide to Reform

Med anledning av att jag tidigare idag deltog i Johnny Munkhammars presentation av sin nya bok The Guide to Reform är det på sin plats att fundera över regeringens allt mer svikande opinionssiffror. Dick Erixon har flera gånger på sin blogg påpekat att det är fullt normalt för en regering att hamna i underläge under mandatperioden, och det ganska rejält. Men nu är skillnaderna mellan blocken så stora att man inte längre riktigt vågar förlita sig på att det ska svänga tillbaka inför nästa val. Det kan förstås vara en ogrundad oro för en borgerlig sympatisör så här tidigt, men för regeringen borde saken tas på största allvar.

Jag frågade Munkhammar vad han trodde var orsaken till det dramatiska fallet, och svaret var ganska väntat - han visste inte heller. Självklart anades både det ena och det andra, allt från tobaks-, bil- och ölskatter, till A-kassereformer och mediernas stenhårda fokus på drabbade elva-barnsfamiljer. Men något verkar ändå vara unikt i Sveriges opinionsklimat. Under presentationen påpekade Munkhammar att det är en myt att regeringar (boken behandlar OECD-länder) som genomför frihetliga reformer är illa omtyckta och aldrig omvals. Tvärtom, de blir faktiskt omvalda hela tiden! Undantaget är den förra svenska borgerliga regeringen.

Kan det då behövas något mer för att Alliansen ska bli omvald? Eller kan det vara så att förutsättningarna finns, men att vår regering inte lyckats göra det som så många andra länder lyckats med, trots hård opposition. Nästa fråga blev såklart, har politikerna läst boken? Det är ju i huvudsak åt dem den är riktad. Tydligen är det så, i alla fall en - Anders Borg ska ha prisat boken under något sammanträde, men vad det får för effekt i praktiken återstår ju att se.

Det var hur som helst en givande presentation, och nu ska jag slå mig ner och läsa boken. Det blir mer kommentarer om det här framöver.

Om boken:

The Guide to Reform

How policymakers can pursue real change, achieve great results and win re-election

Progress and wealth creation are crucial for society. For when economies fail to prosper, stagnation and social malaise soon follow. Success demands change – and change demands reform. The lessons are all around us. Countries that embrace free-market reforms experience rapid improvements in living standards This raises the question: Why don’t more nations follow their example?

Johnny Munkhammar examines the political obstacles to reform and identifies ways round them. He shows why reforms are needed and which direction they should take, drawing on the experiences of more than a dozen reformist countries. Munkhammar also dispels the myth that reform is invariably politically hazardous. Indeed, reform governments have almost always been re-elected – at least once. This book offers hands-on advice to policymakers, and shows them how to turn words into action.

 

Boktips för Romney

I Michigan menade Mitt Romney att det var viktigt att säkra de gamla jobben, medan den mer sansade John McCain belyste hur viktigt det var med nya jobb. Tråkigt nog föredrog väljarna de gamla jobben.

Jag hoppas att Romney läser Don Boudreaux’s nya bok Globalization, där han behandlar hur viktig handeln är för välstånd. Det är knappast en bok full av nya insikter, men valresultatet i Michigan pekar ju på att fler sådana här böcker behövs. Don diskuterar bokens tema ingående med Russ Roberts på EconTalk.

Kollegan Tyler Cowen beskriver den med stora ord:

“This is the best popular book explaining the benefits of international trade. Imagine Bastiat for 2008, or a Cajun updating of Henry George’s Protection or Free Trade. Sadly it is expensive but I’d sooner give a student this book than say Henry Hazlitt’s Economics in One Lesson.”

Nackdelen är dock, som förklaras i början av podcasten, att priset ligger på $55. Ännu värre, med tanke på att boken är riktad mot en bred publik, är att den förutom det höga priset är ovanligt tunn - bara 184 sidor. Det var dock Boudreaux’s strävan att göra den så kort och innehållsrik som möjligt, så vi får hoppas på en rejält billigare pocketutgåva. Men håll till godo med podcasten så länge!

 

 

Det är skillnad på demokrati och demokrati

Svenska Dagbladet rapporterar att Castro börjar komma på fötter igen och ska kandidera till en av platserna i parlamentet. Fria val är ju en trevlig sak, men man börjar ju undra om hur processen fungerar med tanke på:

“I valet ska 614 platser i nationalförsamlingen fyllas. Det finns bara en kandidat till varje plats.”

I mars utser nationalförsamlingen en “ny” president. Då kan man bara spekulera i om avgörandet kommer att ligga i Castros hälsa eller i parlamentsmedlemmarnas egna röster.

 

Marxismens sista utpost: kulturen

Systemet som gjorde anspråk på att förklara allt, marxismen, har på punkt efter punkt fått ge vika för andra förklaringsmodeller. Särskilt viktigt är ekonomin, där de som som fortfarande håller fast vid marxismen är en marginaliserad grupp utan större inflytande. De har istället fått fly till ett fält där de kunnat fortsätta sin predikan och utöva prickskytte mot kapitalismen - kulturen.

Det har inte undgått någon som studerat humaniora vid ett universitet att marxism är något som diskuteras ofta, och faktiskt tas på allvar. Ekonomerna har ju hållit sig på sin institution och för länge sedan lagt de gamla idéerna på hyllan, och det är mycket möjligt därför det är möjligt för marxister att förkunna att det är på grund av kapitalismen, dess massproduktion och girighet, som vi under 1900-talet fått bevittna ett kulturellt förfall (så sägs det i alla fall).

Lyckligtvis är inte alla kulturvetare ekonomiskt ignoranta. Paul Cantor från University of Virginia höll för ett par år sedan en föreläsningsserie på Mises-institutet, Commerce & Culture.

Paul Cantor, Clifton Waller Barrett Professor of English at the University of Virginia, is a pioneer in literary criticism from an Austrian perspective. Having studied with Ludwig von Mises, he has been working to counter the Marxist understanding of culture that dominates in the humanities today.

Föreläsningarna går att se och lyssna på online här.

Boktips:

Literature and Economics: Studies in Spontaneous Order (Paul A. Cantor (red), Stephen Cox (red), antologi)

Academics frequently take the view that Marxian economics and class theory are fundamental to a deep understanding of literature. The contributors to this anthology take a radically different approach. Using such classic authors as Whitman, Shelley, Thomas Mann, Conrad, and Cervantes, the authors reject Marx-based theories of literature as theoretically inadequate and generally unilluminating. In provocative essays, this book shows how literary works exemplify the benefits of the market and open society.

In Praise of Commercial Culture (Tyler Cowen)

In Praise of Commercial Culture is a profoundly important book: In a historical moment when even socialists grant the efficiency and efficacy of markets in delivering a dizzying array of goods and services to people (and an increasing number of conservatives lament the same), there is still a great deal of resistance to applying a similar analysis to the production and consumption of culture…. Cowen’s book is a seminal effort toward understanding that cultural matters, like other forms of human activity, benefit greatly from the decentralization, innovation, and feedback mechanisms endemic to market orders

 

Greenspan om centralbanker

Med tanke på ett tidigare inlägg om den stundande recessionen kan det vara värt att notera Greenspans syn på centralbanker och pengar utan restriktioner.

“central banks no longer have the capacity to significantly impact on longer term rates, and it’s the longer term rates which create bubbles”

 

Thomas DiLorenzo svarar Jamie Kirchick

Efter New Republic-artikeln som angrep Ron Paul och Mises-instutitutet tog jag bl a Thomas DiLorenzo i försvar efter de dumheter som presenterades. Nu svarar han själv och reder ut Kirchicks felaktiga påståenden.

 

Recession oundviklig

Wall Street Journals månatliga undersökningen bland ekonomer visar nu att risken för en amerikansk recession är 42%, jämförelsevis var prognosen 23% för ett halvår sedan.

“The U.S. economy in 2008 will be like a cat on a hot tin roof that has already used up eight of its nine lives,” said Stuart G. Hoffman of PNC Financial Services Group Inc. Amid rising unemployment, higher oil prices and troubles in the credit and housing markets, “you worry about the cumulative effect that it all has on psychology,” he said.

Centralbankschefen Ben Bernanke å andra sidan tror inte att så är fallet:

“We stand ready to take substantive additional action as needed to support growth and to provide adequate insurance against downside risks,” Bernanke said in prepared remarks before the Women in Housing and Finance and Exchequer Club in Washington, D.C.

I vilket fall som helst har George W. Bush fått ge vika efter att hela tiden talat om att det går bra för ekonomin:

“We cannot take growth for granted,” Mr. Bush said in a speech to a group of business leaders in which he acknowledged that “recent economic indicators have become increasingly mixed.”

Lew Rockwell är inte lika optimistisk:

“Already, Bush administration spokesmen are talking about a “fiscal stimulus” to counter this trend. But why isn’t this laughable on its face? Perhaps if Bush had been a famed penny pincher, you could see how a stimulus would make some sense on the surface. But it is hard to imagine a more fiscally profligate regime than the Bush administration. We can confidently say that more spending is not the answer.

The view that unemployment causes recession was one of the great errors of the New Deal and the Great Depression. The government looted the private sector and transferred it to visible jobs programs. It forced business to maintain high wages precisely when the market was attempting to equilibrate them downward. It increased the costs of hiring just when the costs needed to be lower.

The recession is the way that the economy tells the truth about the fundamentals. The illusion itself is caused by errors in monetary policy. Interest rates are driven down by the Fed, and this causes widespread errors in the investment sector. These investments are unsustainable over the long term. The recession is the time of cleansing out errors and reestablishing economic soundness.”

MoneyWeek publicerade för något år sedan How the dollar’s collapse will lead to a new gold standard. Idén är knappast trolig, men är ändå relevant idag:

“While Keynesians see the rise of gold as temporary - and will continue to assert their naysayer views as gold rises further - it will soon come to light that the ‘world reserve currency’ idea was the temporary thing, an anachronism of the industrial age.”

 

Mentaliteten består

Det är nu över femtio år sedan Ludwig von Mises skrev The Anti-Capitalistic Mentality.

För trettio år sedan uttalade sig Olof Palme i en tv-soffa:

”Kapitalismen har inte klarat av att åstadkomma arbete, ekonomisk tillväxt, social rättvisa. Därför kommer kapitalismen att försvinna.”

För snart tjugo år sedan föll Berlinmuren, Sovjet löstes upp och kommunismen dödförklarades. Francis Fukuyama sa, något övermodigt:

“What we may be witnessing is not just the end of the Cold War, or the passing of a particular period of post-war history, but the end of history as such… That is, the end point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Idag, 2008, avslöjar Foreign Policy att attityden gentemot kapitalism i Frankrike och Tyskland är oroväckande negativ:

“In one 2005 poll, just 36 percent of French citizens said they supported the free-enterprise system, the only one of 22 countries polled that showed minority support for this cornerstone of global commerce. In Germany, meanwhile, support for socialist ideals is running at all-time highs—47 percent in 2007 versus 36 percent in 1991.”

“Because the 21st century begins with “an awareness of the limits to growth and the risks posed to humanity [by economic growth],” any future prosperity “depends on the regulation of capitalism on a planetary scale.” Capitalism itself is described at various points in the text as “brutal,” “savage,” “neoliberal,” and “American.” This agitprop was published in 2005, not in 1972.”

Samtidigt sitter jag och bläddrar i en alldeles nytryckt utgåva av Mises gamla bok, och jag kan inte undgå att fundera om bokförlaget kan ha uppdaterat texten för att få den att kännas mer modern.